Krönika: Communitykultur kan förändra världen av America Vera-Zavala

I “De förtryckas teater” skriver Augusto Boal om sin erfarenhet av osynlig teater i Peru. Om hur en man kommer in på en restaurang för arbetare och beställer det dyraste för att sedan smaska i sig och berätta att han inte har några pengar att betala med. Vem ska betala? Vem förlorar, vem vinner? Hur ser lönerna ut för arbetarna i ett gruvsamhälle? Hela restaurangen är med i diskussionen. Ingen vet att han som kommit in och beställt maten är en professionell skådespelare. Att det finns ett manus för starten, att det har repeterats. Det exemplet gjorde starkt intryck på mig i min allra första läsning av De förtrycktas teater någon gång i början av 2000-talet. Då  bodde jag som ung aktivist i Porto Alegre och skrev en bok om deltagande demokrati, flera år innan jag skrev min första pjäs. 

Mitt svar är ja med villkoret är den bara spelas för fordon- eller byggprogram. En gång i tiden har jag gått Humanistisk linje på Marks gymnasium och varit elevrådsordförande. Jag hade i minnet alla gånger jag bråkade med rektorn om varför de teoretiska linjerna inte bjöds in till kultur- eller politiska evenemang. Jag vände på det och det blev en succé. Runt om i landet satte bygglärare stolt upp lappar i lärarrummet om en pjäs som var för dem. Den spelades i byggprogrammets rum och ofta satt där ett par tjejer från estetisk linje som förgäves försökt ”smyga” in bygghallen. Någon byggkille  kunde inte avhålla sig från att säga ”öh går du bygg eller?”. Det jag lärde mig genom den erfarenheten är något som saknas som kunskap överlag i teatersverige – insikten om att vi som gör teater väljer vår publik. Man gör inte teater för alla, när det är för ”alla” så är målgruppen allt som oftast en ekonomiskt homogen mellanskikts publik med  liknande smak och värderingar. Strax efter min debut involverades jag i en process som fanns på Riksteatern och en communityteater som skulle startas upp i Botkyrka kommun. Då hade  jag redan fått en mentor, Joakim Stenshäll, som denna skrift tillägnas. Han kunde tydligt se att det var just min bildning som aktivist ihop med det konstnärliga, intresset för deltagande demokrati och viljan att göra teater som krävdes för att bygga upp det som skulle bli Botkyrka Communityteater & Dans.

Fotokonsten är också ett medel för att berätta en historia genom en utställning. Film likaså. Filmen är idag spridd på ett sätt som inte var tänkbar när jag växte upp ochmobiltelefoner fanns inte än mindre apparater som spelar in videos som man sedan delade med vem som helst i hela världen. Men bara för att en video spelas in och sprids av en människa som vill berätta en historia så betyder det inte att det är communityfilm. Det krävs att ovanstående kriterier ligger till grund för arbetet. Något vi gör tillsammans för att förändra oss och förändra samhället.

I Sverige har jag så många gånger i intervjuer och paneler fått frågan om teater kan förändra världen. Själva frågan ställs på ett lite försiktigt och exotifierande sätt, som om det är lite löjligt att ens ställa frågan. Jag svarar alltid ja och lägger fram argument. Förmodligen hade Boal inte ens svarat på frågan. Svaret är så självklart.

Till slut. Communityteater är inte en lekplats för fattiga och stigmatiserade, det passar lika bra i förort som på glesbygd och säkerligen skulle vi lära oss oerhört mycket om riktigt rika människor gjorde communityteater om sina segregerade områden. Communitykultur är ett redskap som kan användas av många och som kan berika många både genom att delta och genom att få kika in i värld som inte är din egen. 

Text: America Vera-Zavala

Dela