Höras genom estetiska uttryck

Communitykultur handlar i grunden om att använda konsten och kultur som en kommunikationsväg för att bygga broar människor emellan samt att berätta de historier som inte hörs och syns.

Inom ABF kan och har vi använt metoden communitykultur för att skapa delaktighet, egenmakt och att göra sin röst hörd, berätta sin historia eller skapa gemenskap i ett område. Den konstnärliga formen kan vara allt från teater, dans, film, skrivande, ja det är fantasin som sätter gränsen. Det är deltagarna som bestämmer vilken uttrycksform som passar deras historia och det de vill berätta bäst.

Grundstenar för communitykultur och communityteater

Här kommer några grundstenar för Communityteater. Dessa kan lätt modifieras för att gälla andra kulturformer. Grunden är samma för alla communitykulturprojekt.

1. Mötet mellan den professionella och icke-professionella.

Communitykultur bygger på mötet mellan den professionella kulturen och något annat. Det kan vara i form av en professionell regissör, dramatiker, koreograf, scenograf, fotograf, sångare. Det är inte en fråga om utbildning, utan om erfarenhet och yrkesroll. Den som möter ska ha som yrke att göra någon form av kultur.

2. De som berättar bär sina berättelser hela vägen fram.

De som står på scenen är inte professionella skådespelare utan människor. Vad vi sedan väljer att kalla dessa människorna beror på regissör och på sammanhang. En del kallar dem för amatörer eftersom de inte har till yrke att spela teater. Det är viktig att skilja mellan communityteater och amatörteater. Communityteater bygger inte främst på en kärlek till teater utan på en vilja att berätta en specifik historia. Amatörteater bygger på vilja att göra teater, ofta på sin fritid. Du kan kalla dem för experter eftersom de är experter på sina liv, erfarenheter och berättelser.

3. Allt bygger på människors egna berättelser.

Allt berättande bygger på människors egna berättelser oavsett om det är romaner, tv-serier, filmer, radiodrama eller musiktexter. Det vi ser och hör har hänt. Ibland kan berättelsen ha blivit ett manus med klassisk dramaturgi med början, vändpunkt och slut med tillhörande smärtpunkter i bland inte.

4. Det finns ett kollektivt ägande.

I traditionell teater så är det regissören som äger pjäsen och således själv bestämmer om förändringar görs i pjäsen, till exempel var den ska spelas eller inte spelas etc. Så är det inte i communityteater. Där är det gruppen som tillsammans fattar den typen av beslut och alla har lika mycket att säga till om. Det kan hända att en person inte längre vill spela pjäsen vilket gör att pjäsen är tvungen att läggas ner. Det kan vara smärtsamt för en grupp. Helst ska man jobba på ett sätt som gör att gruppen håller ihop till det finns ett naturligt slut, men samtidigt måste det finnas en beredskap för att liknande saker kan hända. I professionell teater kan man ta in en ersättare. Det gör man inte i communityteater, då måste hela pjäsen göras om och en ny berättelse beredas plats.

5. Arbetet bygger på medbestämmande och växer fram i process.

Frågan om medbestämmande är lurig. Många tror att det deltagarna vill lägga sig i manus och regi för att det är där ”makten finns”. Så är det sällan i verkligheten. Det finns en stor respekt för de olika kompetenserna som behövs för arbetet. Däremot finns det i communityteater en helig rätt att säga NEJ. Om en deltagare har berättat något i processen men sedan bestämmer sig för att hen inte vill framföra det på scen måste man respektera det. Både manus och regi ska också ha ett utrymme för medbestämmande. Till exempel kan du låta deltagarna läsa ett manusutkast i ett tidigt skede för att ge utrymme för förslag om förändringar och regin ska anpassas till de förutsättningar som deltagarna har. All teater är en process. Communityteater har ofta en längre process. Det tar tid att hitta deltagarna, utforska temat, lära känna en plats, skapa tillit i och till gruppen. Ofta är det personer som på olika sätt upplever att de står vid sidan av samhället, där du behöver lotsa dem in både till kulturens värld och till medbestämmande, vilket också tar tid. Det är tid som måste finnas. Communityteater kan inte stressas fram.

6. Arbetet syftar till att få deltagarna att växa och inse sin samhällsförändrande process.

Denna punkt är avgörande, men det behöver den inte vara. Som tidigare beskrivet är communitykultur ett sätt att stärka medborgarna i lokalsamhället, öka delaktigheten för att synliggöra sig själv och andra. Däremot behöver den inte alltid vara det för att det ska kunna kallas för communitykultur. Det finns ett känt communityteaterprojekt i Nederländerna där stadens operahus åkte ut till ett utsatt område och samarbetade med de boende. De fick skriva texter som de professionella operasångarna sjöng från deras balkonger. Det är ett fint exempel på communitykultur, men det fanns inget syfte att få deltagarna att växa och inte heller att skapa social transformation.

7. All commuitykultur behöver inte vara offentlig.

All communitykultur behöver inte gå till premiär, behöver inte möta en publik, få applåder och blommor. Det kan göra det och det är vackert, men oerhört viktiga arbeten kan stanna i rummet, alltså vara övningar som gör livet mer meningsfullt, övningar där folkbildning sker och förberedelser för samhällsförändring görs. Communitykultur är ett redskap som kan användas av många och som kan berika många både genom att delta och genom att få kika in i en värld som inte är sin egen.

Hur kan en process se ut i ett communitykulturprojekt?

Här nedan kan du läsa om hur en process kan se ut i ett communitykulturprojekt. Det finns också frågor som du kan reflektera kring tillsammans i din arbetsgrupp.

Förberedelse

Det börjar alltid med en vilja och någon/några som vill berätta något. Var idén kommer ifrån brukar inte vara den konventionella vägen inom konstnärliga områden. Utan det kommer från målgruppen, från konstnären eller att någon till exempel anställd inom ABF som vill göra något tillsammans med en grupp. Det är inte den konstnärliga nivån som är det viktigaste utan vad som behöver berättas. Vi inom ABF kan också vara de som kopplar ihop den som vill berätta med konstnären, vara producent eller projektledare som kan få ihop allt beroende på vilka möjligheter som finns i just ert område.

Finansiering? Finns det eller behöver det sökas?

Gör en budget tillsammans med målgruppen utifrån vad som behövs. När ni har klart för er hur mycket som behöver finansieras kan projektet anpassas efter detta. Vad kan göras utan pengar?
Om det finns kompetens i avdelningen eller i målgruppen att ta idén vidare, går ni vidare till att spåna fram grunden och vilka kulturella uttryck som ska användas.
Inom de flesta communitykultur-projekt involveras en konstnärlig profession att leda projektet eller komma in under delar för att kompetenshöja och för att få fram idéerna på bästa sätt.
Var vill ni att det ska visas?

Genomförande

Vilken berättelse ska berättas?

Tänk på frågorna: Vem är det som ska berätta? Hur ska det berätta och vad ska berättas? Vad är viktigast? Hur ska vi hantera materialet? Vad ska skildras? Varför ska jag berätta? Vad har jag för motiv? Varför vill jag berätta?
Ta fasta på viljan i gruppen att berätta. Som ledare kan det också vara att gå emot det invanda. Bara för att det är förväntat så kanske det inte behöver vara med i berättelsen. Vad de vill berätta kanske inte är vad vi förväntar oss att de ska berätta om.

Manusarbetet/hantering av berättelserna:

När berättelserna finns kommer manusstadiet eller urvalet. Den dokumentära berättelsen som visas är alltid processad. Vissa delar kan ligga väldigt nära det dokumentära, men det behöver bearbetas för att få fram vad gruppen vill berätta och att publiken känner det som ni vill att den ska känna. Den kreativa metoden är ett verktyg för att forma historien som ni vill.
Nu gäller det att bestämma vilka kreativa metoder och om ni behöver ta in professionella konstnärer/kulturaktörer. Kanske behöver ni en skrivarpedagog, regissör, bildkonstnär, bildpedagog eller någon annan konstnärlig profession. Tänk på att den som gör urvalet har makten att forma berättelsen. Därför kan det vara bra att låta gruppen vara delaktiga i processen.

Modet och trygghet:

Om ni gör en dramatisk gestaltning är det regissörens jobb att skapa tryggheten på scen. Det krävs erfarenhet om det är starka berättelser som berättas för att uppnå en trygghet. Om ni har valt ett annat uttrycksmedel krävs det andra verktyg för att uppnå trygghet för att visa upp det som ska gestaltas. Lägg en grund från början och skapa tryggheten tillsammans. Det är ledarens ansvar att se till att gruppen leds framåt på ett tryggt sätt för att alla ska känna att de vågar berätta den historia de vill berätta.

Avslut

Vad har vi kommit fram till tillsammans?

Oavsett om det blir något som visas upp på scen, utställning, konsert eller en bok så är själva avslutet viktigt. Det kan vara ett väldigt enkelt avslut med redovisning för gruppen eller en föreställning, vernissage eller konsert. Det är inte slutprodukten som är det viktiga utan processen och deltagarnas upplevelse.

Misslyckande

Vad händer när det inte blir som en tänkt sig? Det viktiga är att gruppen får ut det som de vill ha av själva processen. Om det sedan inte leder till en föreställning eller ett offentligt avslut spelar inte så stor roll för oss som folkbildare. Det är alltid gruppens upplevelse som är viktigast.

Reflektera!

Hur kan du använda communitykultur i ditt arbete?
Det mest centrala i arbetet är processen och delaktighet. Hur kan du få deltagarna delaktiga i ett så tidigt skede som möjligt?

Läs vidare

www.communitykulturcentrum.se

www.urplay.se

www.gottsundateater.com

Utdrag ur Dumar: www.youtube.com/BlackLivesMatterSweden

TEXT: AMErica Vera-Zavala

Dela

Hiphop som verktyg för makt och inflytande

Hur kan en musikstil, en konstform, en danskultur som hiphopen vara folkbildning?

Läs mer